I autonomins anda, och som förnuftig ansvarig minister, påpekar Björklund att det inte är upp till regeringen att avgöra huruvida ett svagare lärosäte ska genomgå en fusion med ett starkare forskningsinstitut. Det är förmågan för det individuella lärosätet att upprätthålla kvaliteten i utbildningen som ska avgöra dess existensberättigande. I kvalitetsmåttet uppställs bland annat forskningsanknytningen som en avgörande indikator, vilket givetvis är rimligt. Grunden för akademisk utbildning måste självklart bland annat utgöras av den fria forskningens framsteg.
Vidare argumenterar utbildningsministern för att andelen, av vetenskapligt sakkunniga lärare, handledd undervisningstid är helt avgörande för utbildningskvaliteten på våra lärosäten. Också här har Björklund helt rätt. Han tillskriver dock de senaste årtiondenas ”kvantitativa” utbyggnad av högskolesektorn skulden för att mängden lärarledd tid, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap, har minskat. Ett orsakssamband jag inte tycker han problematiserar i närheten av tillräckligt.
Det är emellertid inte anledningarna till de påstådda kvalitetsbristerna Björklund åberopar som är det omedelbart intressanta. Istället är det sättet han hänvisar till kvalitetsfrågan som är problematiskt.
Till att börja med är begreppsanvändningen av ordet kvalitet som Björklund tillämpar mycket oklar. Han uppställer kvalitet och kvantitet som två oförenliga ändamål som står i mer eller mindre direkt motsats till varandra. Ett motsatsförhållande som effektivt avleder fokus från vilka kvalitetskrav som faktiskt ställs på våra lärosäten och varför. Det förekommer i debatten ytterst lite konkretion i vad som avses med just kvalitet. Kanske tänker du nu att - det gör det visst, och hänvisar till hans nyss nämnda exemplifiering med lärarledd tid och dess betydelse för undervisningen. Nu är det också just ett lysande exempel på svårigheterna med att, i kvalitetsarbetet vid ett lärosäte, beakta olika aspekter inom olika discipliner. Den eftersträvansvärda graden av lärarledd tid, formerna för denna samt frågan om bäst lämpade lärare går inte att uttala sig om i generella ordalag.
Något nämnvärt försök till definition av vad som utgör kvalitet i högre utbildning görs inte från politiskt håll. Det som görs är att slentrianmässigt hänvisa till vad man inom ramen för det nya kvalitetsutvärderingssystemet kommer att kunna dra för slutsatser. Detta är också något man ännu inte vet något om, då de första utvärderingarna är klara först till våren. Än mindre kan man, i tillräcklig grad, förhålla sig till dessa resultat i så pass omfattande policyutveckling för landets högre utbildning som Björklund nu formulerar.
Någon hänsyn tas, varken i retoriken eller i politiken, heller inte till det faktum att det i flera avseenden finns en direkt positiv korrelation mellan antal utbildningsplatser och utbildningskvaliteten. I fråga om breddad rekrytering till akademin ser vi sedan länge ett negativt samband mellan färre utbildningsplatser och minskad andel studenter från studieovana hem. Då ska det i sammanhanget konstateras att alla inblandade i den högskolepolitiska debatten med ambition att tas på allvar anser att social snedrekrytering inverkar negativt på utbildnings- och forskningskvaliteten. Beträffande den breddade rekryteringen spelar också just de mindre regionala högskolorna en betydande roll.
I Björklunds språkbruk blir ordet kvalitet en floskel utan reella praktiska möjligheter att förhålla sig till. Det utnyttjas som en förevändning att skära ner på utbildningsplatser och omfördela (läs strypa) resurser efter behag. Den andra stora invändningen mot ministerns resonemang bygger också på just detta. Genom ett antal reformer har man i grunden förändrat förutsättningarna för högskolornas verksamhet och finansiering (vilket i allra högsta grad skett på såväl gott som ont). Nu säger utbildningsministern att somliga högskolor står inför ett antal avgörande vägval, men att utfallet av dessa val för honom och regeringen är egalt. Det man i praktiken gör är att styra lärosätenas beteende genom att först skapa tydliga incitamentsstrukturer och sedan kalla det valfrihet.
Kommentarer
Skriv ny kommentar