Fem år med den tvååriga mastern

För två veckor sedan närvarade jag tillsammans med några kollegor vid ett endagsseminarium på Uppsala universitet under rubriken: Vad händer med den avancerade nivån? Internationella programkontoret hade bjudit in representanter från både universitet och näringsliv för att diskutera frågan och i publiken fanns lärare, forskarstuderande och studenter.

Något som diskuterades under dagen var lärosätenas och studenternas syn på mastern. Exempelvis huruvida mastern ska ses som en början till forskarutbildningen, en fördjupning av kandidatexamen eller istället som en chans till att bredda sig och läsa ett tvärvetenskapligt masterprogram. Min åsikt är att det inte behövs någon egentligen samsyn på mastern, däremot behövs det en ökad tydlighet gentemot studenterna som söker masterprogrammen; studenten ska veta vad just deras masterprogram kommer att innebära. Att doktorander som läst ett tvåårigt masterprogram ska kunna tillgodoräkna sig ett år av forskarutbildningen och således endast ha tre år kvar när de påbörjar sin forskarutbildning lyftes också under dagen. Detta är dock något som Sveriges förenade studentkårers doktorandkommitté sätter sig emot. Dels för att doktoranden ska ha fyra år till förfogande för sin forskning, men också eftersom att doktoranden då i praktiken får bekosta ett år av sina forskarstudier istället för att få ett utbildningsbidrag (lön för de med doktorandanställning) för fyra år.

Hur stor vetskap har arbetsmarknaden om kandidat-, magister- och masterexamina? Enligt de presentationer som gjordes under dagen är det inte självklart att arbetsgivare vet vad det är för skillnad mellan de olika nivåerna. Dock när det gäller att söka arbete utomlands eller att söka ett masterprogram/en doktorandtjänst i andra Bolognaländer är det i princip en master som gäller. Där är skillnaden mellan en kandidatexamen och en masterexamen mer tydlig. Frågan är om studenter i Sverige som generellt är äldre än studenter i större delen av Europa verkligen behöver läsa en master för att vara attraktiv på arbetsmarknaden? Det kanske är mer viktigt för en student som utexamineras vid 23-årsålder än för någon som är 28 år och har arbetslivserfarenhet?

Själva huvudsyftet med en akademiskutbildning i sig bör enligt min mening inte vara att få ett jobb i slutändan, men det går inte att komma ifrån att det är något som många studenter förväntar sig efter sina studier. I sådana fall kanske en ettårig magister skulle räcka gott och väl för den som vill fördjupa sig i ett ämne efter kandidatexamen, men som inte har ambitionen att forska. Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar mastern och om den faktiskt har gjort någon skillnad för studenterna, eller om den mest innebär att studenten skuldsätter sig i ytterligare ett år. Jag hade själv föredragit att den ettåriga magistern funnits kvar som ett alternativ till mastern.

Bidra gärna med dina egna reflektioner här nedan i kommentarsfältet!

Dokumentation från seminariet går att hämta från internationella programkontorets webbplats.